Holger Kjällström
1.
Allt gott är ej beständigt, det tager en gång slut,
Och många de nog sörja, när julen köres ut
av ilskna juleknutar, som detta jobb har fått,
att störa andras glädje, för oss det känns så svårt
2.
I Grebbestads samhälle man dock tar saken lätt,
Ty alla samhällsborna de har ett lättsamt sätt.
de tager vad som kommer och ser blott tiden an,
Och därför mina vänner, de icke sörja kan.
3.
Hos Asplunds var vi inne, vår bagare så fin.
Vi träffa genast Asplund och hanses Karolin.
Där fick vi kaffe, småbröd och även gökar två,
Så utför Lydénbacken vi ganska glada gå.
4.
Till Reichenbergspalatset vi knacka på av hin,
Där blev vi snabbt insläppta, fick kaffe, bröd och vin,
Och när vi sedan skubba och utför trappan gick,
Av själva herren Reichenberg vi varsin cigarr fick.
5.
På gatan i samhället vi syntes sedan gå,
Men därifrån vi sjappa snart, i fred vi ej fick gå,
Ty vart vi sökte skubba, vi blev ej barnen kvitt,
De voro efterhängsna, ja rent förargerligt.
6.
Men räddning fanns i faran, det kallas kan för flax,
Vi sprang som själva tusan in till Augusta Ax.
Vi tänkte för oss själva: Hon oss nog kastar ut!
Men tänk er vår förvåning – vi fick oss var sin sup!
7.
Så prata vi och skrattade och kalla henne ros.
Till tack för denna artighet hon bjöd på lungemos.
Men tiden nu var inne att säga här farväl,
Och våra blickar möttes, däri låg all vår själ.
8.
Sen styrde vi vår kosa till Mikael Thorén.
Där fick vi fyra öre, vår glädje den var ren.
Och utav unga fröken vi fick en bok så skön,
Vari vi kunde läsa, vad syndarn får för lön.
9.
Hos Ekvall och hans Alma, vi gästa deras hus,
Och där vi hade trevligt, herr Ekvall bjöd på snus.
Ja, så var visan ändad, ja så var visan slut.
Det handlar blott om detta: Att gånga juleknut.
Knutgubbar på 1950-talet. Foto: Ivar Lind
