Jä stöffa bönn me liden strygare, för väret de va så pent.

O, sola ho rida e strimma i vanet,

Du, de va ett glitter o glimmer så jä knappt kunne se,

jä tänkte, här nere sätter jä me te.

Förr i väla stöffa en bönn allti elane rö,

men den färgen e på udgång, ja en kan säja nästan dö,

stöffen jä strög på, han var lys, lys blå,

å någge mörkare blå än så, tänker jä då aldri stryge på.

Lanningarne va store som plöjser,

den lille strygarn han räkte dåligt te, men hö jär vel de.

Sola ho börja dala väst på Svinnäs ner,

ho rulla på ryggen te ho inte syntes mer.

Men himlen ho måla i alle de färger jä ved,

fast mest i rött och skärt,

ja, Du store Gud, de va så grant

– så jä glante så övera sve.

Här in te vanet, här vill då jä bo,

för här kan en sia att själen får ro.